Hyperaktiva barn bättre.
Kosttillskott istället för droger


Petre Astrin, journalist tidningen Mänskliga Rättigheter

Barn som tidigare begåvades med titlar som energisk, vild, busig eller kanske på sin höjd överaktiv, har fått nya epitet med vetenskaplig klang. Överaktivitet bytte namn till hyperaktivitet och sedan till MBD, Minimal Brain Dysfunction, för att övergå till ADD, ADHD, och i Sverige, DAMP. Man påstår sig ha en vetenskaplig förklaring till dessa barns energinivå, som inte bara gör dem själva utmattade utan även föräldrar och lärare.
Vi skall börja med problemet och sedan titta på de lösningar som finns.

I år skrev psykiatriprofessor Christopher Gillberg och skolläkaren Sophie Ekman på DN Debatt att 120 000 svenska skolbarn har defekter i hjärnan som gör dem olydiga, ointresserade av skolan, bråkiga, känslokalla och ouppmärksamma. Dessa defekter har kategoriserats i en rad diagnoser, bland annat DAMP, ADHD och Aspergers syndrom. Dessa utpekades som skolans verkliga problem, ja faktiskt ett "folkhälsoproblem".
Att var tionde barn har en allvarlig biologisk störning i hjärnan är en sensationell uppgift, minst sagt. Faktum kvarstår dock att inte någon annan kunnat visa att dessa defekter i hjärnan verkligen existerar och ännu mindre att det är hjärnskador som gör barn olydiga och ouppmärksamma, trots 30-40 år av ingående forskning. Vad vi har är bara en rad beteenden, som med ett gott hjärta beskrivits av författare som Astrid Lindgren, men som av denne forskare döms ut som "neuropsykiatriska sjukdomar".
Hela diskussionen om signalsubstanser och blodgenomströmning vid olika psykiska tillstånd är i stora stycken konstruerad. Det finns till exempel ingen specifik halt av serotonin som är typisk för depression och vissa studier visar att man kan höja halten av signalsubstanser genom att till exempel agera maniskt. Så vad orsakar vad? Psykiatrin har alltid förutsatt att människan är en produkt av hjärnans strukturer, dvs slav under materien. Det är inget vetenskapligt fynd, utan ett filosofiskt ställningstagande.
När jag intervjuade Dr Jeffrey S. Bland, tidigare forskningschef hos Linus Pauling, så berättade han att det finns tusentalet undersökningar som visar att hjärnkemin kan påverkas av yttre betingelser, dvs tankar och sociala omnständigheter som t ex stress.
Bara hypoteser.
Men när det gäller dessa barn har man inte ens kunnat hitta förändringar i hjärnan. Det är än så länge hypoteser. Svenska läkemedelsverket har i ett brev förnekat att överaktivitet (jag använder ordet överaktivitet som ett samlingsnamn för alla diagnoser då jag anser det kommunicerar bäst) är orsakat av en avvikelse i hjärnan. Även FDA har gjort ett likadant uttalande.
Professor Gillbergs ställningstagande på detta område är dock helt klart. Han har satsat hela sin karriär på hjärnskadediagnoserna hos barn - och deras tillhörande amfetaminbehandling. Den senaste tiden har denna "medikalisering" av barnens uppväxt fått stort genomslag i media, samtidigt som det pågår en stor barnpsykiatrisk utredning. Detta kan förklara det höga tonläget i Gillbergs inlägg. Biopsykiatrin vill förstås kapa åt sig en så stor del av kakan (och resurserna) som möjligt.
I USA har många, många miljoner ouppmärksamma barn, med eller utan överaktivitet, fått amfetamin de senaste 35 åren. I första hand Ritalina som är ett modifierat amfetamin. Under exakt samma tid har självmordsstatistiken bland barn ökat från nästan inga alls till närmare tiotusen barn per år. Skolan har kollapsat och våldet eskalerat. Kan det verkligen bara vara en tillfällighet?
I år har uppskattningsvis 13 000 kilo Ritalina tillverkats, något som läkemedelsbolaget Ciba-Geigy tjänar ca 2,5 miljarder kronor på. Över två miljoner skolbarn står varje morgon uppradade som i Gökboet för att få ett piller till frukost. Utvecklingen de senaste åren har varit enorm - eller katastrofal om man så vill.
1990 framställdes 1700 kilo Ritalina i USA, 1992 blev det 3650 kilo, 8189 kilo år 1994 och i år uppskattningsvis 13 000 kilo. Hade man fått lov hade man tillverkat mer.

Kraftig varning
1996 gick därför FN:s organ för narkotikakontroll i Geneve ut med en kraftig varning för den gigantiska utskrivningen av amfetamin till skolbarn. Både läkemedelsbolag och patientföreningar, som beskylldes för att vara köpta PR-organisationer för amfetamin, kritiserades hårt.
Det kan vara på sin plats att titta på amfetaminutförskrivningens historia.
I alla tider har man försökt lugna ner eller söva barn. Det finns ett 3500 år gammalt recept nedskrivet på en pergamentrulle från Tebe om hur man skulle lugna barn med opium - uppblandat med flugskit som man skrapade av från väggarna.
Opium och hasch har använts i detta ändamål alla tider. För bara några decennier sedan var det vanligt att man fuktade en "tygnapp" med alkohol för att få barn att sova. I dag går allt mer vetenskaplig tillväga.
1920 dök begreppet MBD (Minimal Brain Damage, senare Minimal Brain Dysfunction) upp för första gången, ursprungligen för att identifiera påtagliga organiska hjärnskador på vuxna. Uppenbarligen var diagnosen tillräckligt diffus för att man skulle kunna stoppa ner en hel del symtom i denna och den blev vad som kommit att kallas för en slasktrattsdiagnos.
1937 rapporterade läkaren Charles Bradley att dagliga doser amfetamin i hög grad hade påverkat beteendet hos ett 30-tal barn och att det på vissa fick en omvänd effekt - det dämpade istället för att stimulera.
1963 blev genombrottsåret då Ritalina och MBD möttes. Psykiatrikerna Connors och Eisenberg gav då amfetamin till 81 barn vid ett barnpsykiatriskt institut i en undersökning som sponsrades av National Institute of Mental Health (NIMH) med miljontals dollar. Drogar ner idag Samma år arrangerades ett seminarium i Washington som kom att heta "Barn med MBD". Seminariet resulterade i att hela diagnosbilden förändrades till att omfatta varenda tänkbara beteende hos barn man kunde tänka sig och öppnade vägen för den urskillningslösa nerdrogning som sker idag i USA.
1967 övergick man till att behandla överaktiva skolbarn. De barn som först utsågs var svarta från ghettoskolorna i Baltimore. De ansågs ha inlärningsproblem på grundval av att deras lärare påstod så. Kriterierna var: "Mycket lekfull - en clown, suger på tummen, går ofta på toaletten, fnissar utan anledning, etc, etc." Slutklämmen i rapporten var att det inte ökade intelligensen, men väl lärarnas betygssättning av uppförandet. Ritalina hade nu blivit ett sätt att kontrollera beteende, snarare än behandling av en sjukdom.
Ciba-Geigy skickade ut "representanter" till skolorna i USA för att informera om den nya sjukdomen "MBD". Lärarna sög i sig förklaringarna. Här fanns plötsligt förklaringen på alla deras misslyckanden. Barnen hade drabbats av MBD! Det var alltså inte skolans eller lärarnas fel. Man köpte lösningen på samma gång. Argumenten som användes var bl.a.: "Ritalina kan vända ett lågpresterande, hyperaktivt barn till en intresserad, alert, samarbetsvillig elev på 20 minuter." Vilken lärare skulle inte köpa den lösningen? Fastställde diagnosen Plötsligt kom det ut böcker och rapporter, finansierade av olika institut, handikapporganisationer och läkemedelsbolag som etablerade och fastställde diagnosen. En enda läkare skrev ut amfetamin till över 2000 skolbarn per år - och blev säkerligen miljonär.
MBD förklarades vara ett handikapp av myndigheterna och skolorna fick plötsligt pengar för att ta hand om MBD-barnen, idag 2500 dollar - per år.
I Sverige var situationen länge annorlunda. Medicinalverket och senare läkemedelsavdelningen på Socialstyrelsen hade en mycket restriktiv syn på amfetaminbehandlingen och faktum är att när jag pratade med dem i slutet på 80-talet så förfasade man sig över den enorma utskrivningen i andra länder.
Annat skulle det bli när Läkemedelsverket i början på 90-talet bröt sig ut från Socialstyrelsen och blev ett självständigt verk. Nu finansierades man helt av läkemedelsbolagen med undantag av en tusenlapp från staten varje år. Ja, faktum är att de inte ens får röra den statliga tusenlappen. Det är en symbolisk summa för att hålla verket statligt.
Gillberg var vid denna tid Socialstyrelsens vetenskapliga råd inom avdelningen handikappade barn, så nu skulle väl allt gå vetenskapligt tillväga. De blev gradvis alltmer entusiastisk. Professor Margit Nordlander på licensprövningsavdelningen skrev den 21 februari 1984: "...Sammanfattningsvis anser jag det vore lämpligt att få till stånd en prövning av amfetaminbehandling på MBD-barn men vi måste bara se till att den är oantastlig ur vetenskaplig synpunkt så att det inte kan bli någon osaklig diskussion bland vissa grupper... Jag skulle vara dig mycket tacksam om du frågade Börje Lassenius (medicinalråd) till råds innan du sprider de papper jag nu skickar till dig. Han kanske tycker det är helt fel att lägga fram dessa handlingar i förväg, och det kan jag förstå..."
Gillberg satte igång sina experiment på barn och i ett brev till Socialstyrelsen anger han ett av de lockande skälen till varför Socialstyrelsen borde godkänna behandlingen: "Amfetaminbehandling är mycket billig." Påpekade risken Helt lätt gick det dock inte. Han stötte på patrull inom vissa led. En professor som tillfrågas påpekade risken för biverkningar. En annan att "en viss opinion fortfarande inte är mogen". En tredje professor tyckte att "det råder delade meningar om amfetaminets plats i terapiarsenalen".
Sammanlagt finns det ett femtontal mer eller mindre allvarliga biverkningar med amfetaminet, tics, Touretts syndrom, håravfall, anorexi, magsmärtor, etc, varav självmordsrisken nog torde vara den allvarligaste. Att amfetaminbarnen hallucinerar är också välkänt. I Gillbergs senaste långtidsundersökning var det flera barn som hallucinerade. Detta tonades ner. I en amerikansk läkartidning, JAMA, beskrivs flera fall av hallucinationer. Ett barn såg "lejon, tigrar och elefanter som marscherade runt en strömvirvel av färger". I en annan tidning beskrivs hur modern till en åttaåring vaknar upp till skriken: "Hjälp, hjälp, ta bort alla dessa människor från mig!"
Jag själv har intervjuat en svensk familj vars son försökt begå självmord tre gånger efter amfetaminbehandling. Han blev allvarligt deprimerad sex månader efter det att han påbörjade behandlingen. När föräldrarna slutade med amfetaminet och satte honom på en speciell diet (Feingolddieten) blev han helt normal. En mycket intelligent, kommunikativ och känslig kille.
En av anledningarna till att det gått så långt i USA är en forskare vid namn Stephen Breuning. Han var den förste forskaren som någonsin dömts till fängelse i USA för förfalskad forskning. Han var ansvarig för över en tredjedel av alla vetenskapliga rapporter som skrivits om amfetaminbehandling av överaktiva barn. Det visade sig att han publicerat undersökningar som aldrig utförts och annat fuffens. Han blev dömd till fängelse och fick miljontals kronor i böter och skadestånd.
Tyvärr har hans forskning starkt bidragit till den lavinartade ökningen av amfetaminutförskrivning i USA. Ett år efter att Breuning dömdes hänvisade Gillberg till forskningen i USA som "helt säker". Detta kallar man vetenskap och beprövad erfarenhet! Två miljoner drogas Strax därefter bytte diagnosen MBD namn till ADD (Attention Deficit Dysfunction) och ADHD (Attention Deficit with Hyperactive Dysfunction). Fyra miljoner skolbarn har drabbats av dessa uppenbarligen epidemiskt smittsamma sjukdomar. Två miljoner skolbarn har fått amfetamin. Ph. D. Billie J Sahley som skrivit en del böcker i ämnet säger i boken "Is Ritalin Necessary?", skriven 1996, att det blir 20 miljoner skolbarn på amfetamin år 2000 med dagens utveckling.
I Sverige har 400 barn fått amfetamin fram till idag. År 2000 kommer det att bli mellan 2000 till 4000 barn. Gillberg har räknat ut att det skulle finnas 80 000 DAMP-barn i Sverige. 4-6 procent av dem skulle vara extra besvärliga och behöva amfetamin. Eftersom vi kommer att stöta på detta fenomen allt oftare kan det vara bra att dels känna till problemet och dess historik men även de alternativa lösningar som finns.
Kriterierna för att diagnosticeras med dessa "sjukdomar" enligt DSM-lV är en katalog av beteenden som varje förälder är väl förtrogen med: Lätt distraherad; rör ofta händer och fötter; har svårighet att sitta stilla; störs lätt av yttre stimuli; har svårt att vänta på sin tur i lek; har svårt att fullfölja andras instruktioner; avslutar ofta inte en aktivitet; har svårighet att hålla kvar uppmärksamheten på en uppgift och ett antal likadana kriterier till. Man bör notera de vetenskapliga begrepp som används, "ofta, lätt, svårt, svårighet, etc"...
Barnneurolog Dr Fred Baughman, som varit verksam i 35 år i USA och räknas som en av de främsta barnneurologerna i USA, kallar amfetaminbehandlingen och dessa diagnoser för "en katastrof som inte har några vetenskapliga grunder". Han är inte nådig i sina uttalanden och har kallat forskningen på områden inom National Institute of Mental Health (NIMH) för "ett bedrägeri på grundval av det faktum att inga (diagnoser) är sjukdomar eller syndrom ur biologisk och organisk synvinkel... De gjorde en lista på de vanligaste emotionella besvären - plus det som störde lärare och föräldrar mest - och i ett enda penndrag som inte kunde inbegripa större brist på vetenskap eller hippokratiska motiv, benämnde de dem ´sjukdomar´, Dessa diagnoser är enbart till för att fylla läkemedelsbolagens fickor." Till slut kallar han diagnoserna för "en lönsam uppfinning":

Inga klara bevis

Ett av argumenten är att skolresultaten skulle förbättras med amfetamin. Det finns dock inga hållbara undersökningar som visar att så är fallet. Det ansedda universitetet UCLA publicerade 1991 en rapport som drog slutsatsen att "det finns inga klara bevis för en positiv effekt på skolresultaten av behandlingen."
Jag har under sista veckorna varit i kontakt med fyra-fem föräldrar som helt desperat sökt hjälp efter att skolan har krävt att de skall acceptera diagnosen DAMP och dess "medicin" amfetaminet. En mor med CP-skadat barn som även hade epilepsi blev erbjuden amfetamin då barnet inte kunde sitta still i en timme på läkarmottagningen. En annan förälder kom i handgemäng med lärarna då hon krävde att få en kopia på åtgärdsprogrammet för hennes barn. En mor blev tillsagd av läraren att hon måste acceptera diagnosen annars kommer hennes son att bli både mördare och kriminell, om han inte hinner begå självmord inann dess. Det råder med andra ord en slags diagnoshysteri. Skolan får nämligen bidrag för varje barn som får en diagnos. På samma sätt som i USA

Men hjälper diagnoserna och amfetaminet?

Det behövs ingen vetenskaplig avhandling för att se att skolan faktiskt har kollapsat i USA och 35 års amfetaminbehandling av miljoner och åter miljoner barn inte lett till något annat än våld och droger. Samma drog pulserar i venerna hos skolbarn som hos narkomanerna i storstäderna i USA och Kanada, där polisen påstår att 70% av alla brott begås under inflytande av Ritalina.
Läkaren Thomas Miller som skrivit Kanadas mest populära barnbok har även gett ut en liten läsvärd bok om överaktiva barn, The Myth of Attention Deficit Disorder", 1996. Han hävdar att 10-12% av alla pojkar i USA mellan 6-14 år får amfetamin.
En studie som gjordes av National Center for Hyperactive Children och som presenterades i ABC News visade att 50% av alla barn som behandlas med amfetamin anklagas för allvarliga brott innan de fyllt 18 år. De årliga skoltesterna i USA visar en klar nedgång sedan 1965, då man på allvar satte igång med amfetaminet. Är det ingen som ser detta?
Finns det då slutligen inget bra att säga om denna behandling? Visst, det kan lugna ner en del barn. Det gör alla droger; arsenik, heroin, koffein, nikotin, osv., bara doseringen är riktig. Först stimulerar de, sedan dämpar de, därefter dödar de. Amfetaminet råkar bara ha omvänd ordning på vissa barn. Man kan som bäst säga att man gör något åt barnet - inte för barnet.
I så gott som alla undersökningar så tillfrågas inte barnet hur det mår, säger psykiatriprofessor Peter Breggin som är starkt emot behandlingen. Man frågar föräldrarna, lärarna och andra, som tycker barnet blivit "lugnare". Men frågar man barnet, så säger de att de mår "kymigt" eller liknade. Det finns en hel del alternativa, konkreta, fungerande behandlingar som jag kortfattat skall ta upp. Jag själv är journalist och kan inte i detalj gå in på de olika behandlingsmetoderna eller uttala mig om deras vetenskapliga effektivitet.
Det främsta och populäraste alternativet idag tycks vara GLA, både från jättenattljusolja och gurkörtsolja. En rad studier visar att det är en effektiv behandling på de flesta barnen. En alternativläkare jag pratat med menar dock att det råder skillnad mellan de olika fabrikaten. En familj hade fått mycket positiv effekt med en kapsel som även innehöll olivolja, E- och C-vitamin samt lecitin. När de övergått till kapslar med ren GLA hade det inte fungerat. Under Medicin&Miljöinformation den 4 september i år presenterades en studie med GLA. Där framkom det att människor med inlärningsproblem (dyslexi), dit dessa barn även hör, har svårt att ta upp och omvandla dessa fettsyror.
I Sverige har även Dr Tore Duvner gjort studier som visar att tillskott med GLA har positiv effekt på människor som är överaktiva.

Tillsatser påverkar

En annan aspekt är dieten. Dietisten Feingold var pionjär på detta område. Han menade att över 4.000 tillsatser i maten naturligtvis påverkar människan och i synnerhet barnen. Vissa färgämnen och konserveringsämnen i allra högsta grad. Feingolddieten är dock besvärlig att efterfölja men har god effekt på många barn. Så kallade Feingoldföreningar finns i flera länder. I Danmark har det startat en skola för barn med koncentrationssvårigheter som lär tillämpa denna diet.
Dr Doris Rapp från USA har forskat mer i denna diet, och kan faktiskt genom att tillsätta olika färg- eller konserveringsämnen i maten, framkalla överaktivitet på vanliga barn. Man kan på teckningar som barnen gjort före och efter tillsatserna i maten se hur barnens humör förändras drastiskt.
Vi har idag barn som äter en skiva vitt bröd med lite prickig korv och tar lite Oboy på morgonen. De äter inte skollunchen som i alla fall oftast är undermålig. På eftermiddagsrasten går de ner och köper en påse godis. Är det underligt att vi får oregerliga barn? De har kraftig protein-, vitamin- och mineralbrist.

Rätt diet botar

Naturligtvis kan man dämpa reaktionerna med amfetamin - men varför?
Jag träffade en av Kanadas mest kända naturläkare 1988, Dr David Yawrenko. Han är Dr i chiropraktik såväl som akupunktur, utbildad homeopat såväl som näringsspecialist och med studier i Kina. Han menade att han kunde bota de flesta överaktiva barn genom en rätt diet. Ofta har de dock en allergi som måste åtgärdas först. "Men först och främst är det sockret som ställer till det," menade han. "Det går rätt upp i hjärnan på små barn och fram på eftermiddagen i skolan finner man dem klättrande på väggarna. En hel del barn är allergiska mot choklad, färgämnen och amalgam," säger han. På hans klinik, New Life Center i Edmonton, gör de utförliga tester innan de sätter in holistisk behandling. "Vi börjar nästan alltid med att ta bort mjölk och socker," berättar han. "De får sockerfri ananasjuice till flingorna istället. Det vanliga sockret får matsmältningen att tvärstanna och sedan förstörs alla näringsämnena. Därför ger vi dem ett näringstillskott." Holistisk syn Dr Dorothy West från England är utbildad läkare men sadlade om till en holistisk syn och utbildade sig till naturläkare med homeopati som specialitet. - Jag får besök av överaktiva barn från hela England, berättade hon för mig. Jag behandlar dem med en kombination av homeopati, extra näring och behandling för allergier. Ett barn som jag behandlade var så våldsamt att det blev avstängt från skolan. Efter många försök fann jag att pojken var allergisk mot vissa färgämnen i maten. Efter dietprogrammet blev han helt återställd. Detta är det biokemiska närmandet till problemet. Sedan kan man ju fråga sig om det är så lämpligt för små barn att lämpas samman med 20-30 andra barn i en lokal som skall läras samma sak på samma gång. Inlärningsförmågan är enligt min mening även beroende av ordkunskap, att man definierar varje ord ordentligt, vilket ej görs idag, och att det man studerar finns tillgängligt så att det inte bara blir teori. Jag vet en skola i Stockholm som hanterar lässvårigheter och till och med dyslexi på detta sätt.

Många alternativ

På Vestibularis i Mönsterås får barnen lära sig att återta kontrollen över kroppsmotoriken och Mats Niklasson som förestår Vestibularis har fått mycket uppmärksamhet för sina resultat.
Ja, det finns många alternativ till läkarvetenskapens amfetaminbehandling. Men attackerna på alternativen är kompakta. Inom psykiatrin och politiken finns alltså krafter som vill få oss att förstå att barns beteendeproblem inte är pedagogiska eller moraliska till sin karaktär, utan medicinska.
Man vill också få oss att tro att detta är ett vetenskapligt genombrott, när det i själva verket handlar om ett filosofiskt ställningstagande.

Referenslitteratur
Ritalin Free Kids, av Robert Ullman, Prima Publisshing, USA
Is Ritalin Necessary, av Ph D. Billie J. Sahley, Pain & Stress Publ, Texas
The ADD and ADHD Diet, av Bell/Peiper, Safe Goods, East Canaan, CT, USA.
The War Against Children, av psykiater Peter Breggin, S:t Martins Press, NY
Allergies an the Hyperactive Child, MD Doris Rapp, Simon & Schutser, NY
Why Johhnny Can´t Read, Rudolf Flesch, Harper & Row, NY.
Nutrition and Mental Illness, Pfeiffer, Healing Arts Press, Vermont.
Alternative to Psychiatry, Tuula E. Tuormaa, The Book Guild Ltd, London.


Tillbaka till Artikelindex>>>