Varför alla mår bra av att låta bli vete (del 4)


Anna Tillberg


Fetma och diabetes är destinationer på en nedåtgående resa för hälsotillståndet. Bilringen runt buken är ett tecken på månader och års återkommande cykler av högt blodsocker och höga insulinnivåer som orsakas av att så kallat visceralt fett lagras in i organen i buken.

Extra fett på till exempel rumpa och lår speglar visserligen ett överskott av kalorier, men betyder inte att man har en störd glukos- och insulinmetabolism. Fettet på andra ställen på kroppen än runt buken är relativt ”tyst” ur ett metabolt perspektiv.

Det viscerala fettetrunt buken har helt andra egenskaper. Det har förmåga att dra igång mängder av inflammatoriska reaktioner genom att det producerar onormala nivåer av cytokiner samt hormonella signalmolekyler. Ju mer bukfett, desto större mängd onormala signalämnen släpps ut i blodet. Hos båda könen tillverkas östrogen i bukfettet.

Man har observerat samband mellan kvinnor med större mängd visceralt fett och en fyrfaldigt ökad risk för bröstcancer. Tyvärr saknas studier som utreder effekterna av en vetefri kost i syfte att minska bukfettet som i sin tur påverkar bröstcancerfrekvensen.

Män som bara har en bråkdel av kvinnornas östrogennivåer är mycket känsliga för faktorer som ökar östrogenet. Ju större vetemage, desto mer östrogen produceras i bukfettet, vilket i sin tur stimulerar brösttillväxten.

Listan över hälsoproblem som det viscerala fettet ger upphov till bara växer och omfattar numera även sjukdomar som demens, reumatoid artrit och tjocktarmscancer.

När blodsockret åker berg-och-dalbana uppstår oemotståndliga hungerkänslor i och med att kroppen försöker skydda sig mot farliga blodsockerfall. Lägg till detta hjärnans respons på vetets exorfiner och vi börjar närma oss svaret på varför det är så lätt att bli skaffa sig en vetemage.

Feta av kostråden
Vad som paradoxalt hände när myndigheter och andra aktörer började ge kostråd till befolkningen under 1980-talet var att viktökningen tog fart på allvar. Rådet på modet var att byta ut fett mot fullkornsprodukter. Det byggde på vetenskapliga studier gjorda i mitten på 1980-talet som visade att man kunde se en minskning av tjocktarmscancer, hjärt-kärlsjukdom och diabetes om man bytte ut det vita mjölet mot fullkorn.

Kostrådet till en hel befolkning om det hälsosamma fullkornet som gick ut på att maximera andelen spannmål i vår kost byggde alltså på följande märkliga antagande: om något som är dåligt för vår hälsa (i det här fallet vitt mjöl) ersätts med något som är lite mindre dåligt (fullkornsvete), så är mycket mer av det lite mindre dåliga till och med bra för hälsan!

Rådet om att minska på det totala fettet inklusive det mättade fettet, som det medicinska etablissemanget började ta till sig på 1960-talet, baserades på epidemiologiska observationer som visade att ett högt intag av fett i kosten samvarierade med höga kolesterolvärden och ökad risk för hjärt-kärlsjukdom.

Som bekant ifrågasätts idag studierna och resultaten från den tiden av allt fler forskare som menar att det inte är fettet som gör oss feta.

Det kalorimässiga tomrum som uppstod när fettkonsumtionen minskade kom att fyllas ut av spannmålsprodukter. Som lök på laxen visade sig också budskapet om mindre fett och mer spannmål mycket lönsamt för både tillverkare av raffinerad mat och livsmedelshandeln.

Andelen raffinerade matvaror formligen exploderade i slutet av 1980-talet. Livsmedelsjätten Kraft har ökat sin årliga intäkt med 1800 procent jämfört med det sena 1980-talet, varav en stor del kommer från snacks vars huvudingredienser är vete och majs.

För den som säljer livsmedel är vetet den perfekta ingrediensen. Ju mer vi äter, desto mer vill vi ha. De nya fettsnåla och spannmålsstinna kostråden från myndigheterna tillsammans med ett omfattande genetiskt förändrat vete blev ett utmärkt recept för en hel värld av feta människor.

I januarinumret 2013 av Journal of Nutritional Biochemistry publicerades en artikel som jämför glutenbaserad kost med glutenfritt. Experimentet utfördes på möss. Man noterade att inga tidigare studier utförts om vilken effekt en glutenfri diet skulle kunna ha på fetma, varför syftet med studien var att se om en den glutenfria kosten skulle kunna förhindra fettinlagring och därmed även de konsekvenser som följer av fetma.

Mössen delades in i två grupper som bägge fick äta högfettkost. Skillnaden var att den ena gruppen var helt glutenfri medan den andra gruppens diet innehöll 4,5 procent gluten.

Man kontrollerade 16 parametrar i de två grupperna, bland annat kroppsvikt, fettinlagring, cytokinproduktion i fettvävnad, blodfetter, blodsocker och insulinresistens. Forskarna kom fram till att de glutenfria mössen minskade i vikt och blev av med fettvävnad trots att de inte åt färre kalorier eller motionerade mer än glutengruppen.

Vidare konstaterar man att en glutenfri diet minskar fettinlagring, inflammation och insulinresistens och att viktnedgången och fettreduktionen har lite att göra med teorin kalori in/kalori ut. Istället är det glutenproteinerna och förmodligen även vetelektinerna som stör de endokrina och exokrina processerna i kroppen och som i sin tur påverkar graden av fettinlagring. (1)

Slutord
Forskarna i den nämnda studien fann alltså att gener som är associerade till fettinlagring (lipolys) och oxidation/härskning av fettsyror aktiverades hos mössen i glutengruppen. I den glutenfria gruppen aktiverades istället gener som ökar kroppens förmåga att reglera blodsockret till en jämn nivå och sänka inflammationsgraden.

Ofta glömmer vi bort att mat inte bara är energi eller byggstenar för kroppen utan även information. Effekten som olika livsmedel har på generna är ett nytt hett forskningsområde som fått beteckningen nutrigenomik.

Vete, liksom allt annat som vi äter innehåller både energi (materia) och information som kroppen kommer att hantera. Antingen får kroppen rätt information, rätt gener slås på och skapar de förväntade reaktionerna i kroppen – det vill säga det positiva, friska och hälsosamma genuttrycket. Får kroppen däremot ”fel” information, skapas ett negativt genuttryck som på sikt leder till ohälsa.

Vi har genom evolutionen anpassat oss till viss föda varav vete gjorde sin entré som människoföda någonstans för cirka tiotusen år sedan. De senaste 50 åren har vi ägnat mycket möda åt att manipulera vetets gener genom växtförädling och hybridiseringsteknik vilket har lett till att vete, i sin moderna kostym, inte längre tillhör den kategorin av livsmedel som vi har hunnit anpassa oss till för att tåla fullt ut.

Sett ur ett historiskt perspektiv har vi ätit det moderna vetet i en enda nanosekund. Det innehåller därmed ny och annorlunda information som riskerar att leda till fel genuttryck, det vill säga ohälsa, hos många människor.

Visserligen är studien ovan den första av sitt slag och den är utförd på möss, inte människor. Forskarna vågar sig ändå på att föreslå ett nytt förhållningssätt i kampen mot fetma och diabetes, nämligen att man bör ordinera glutenfri kost som en bas i det förebyggande arbetet mot fetma och diabetes.

Källa
Davis, William. Brödberoende. 2012 Optimal förlag.

Referens
1. Soares FL, de Oliveira Matoso R, Teixeira LG. ”Gluten-free diet reduces adiposity, inflammation and insulin resistance associated with the induction of PPAR-alpha and PPAR-gamma expression”. J Nutr Biochem. 2012 Dec 17.

I vårt nästa nummer kommer vi att diskutera lite mer kring begreppet glutenfritt.

Anna Tillberg är närings-och örtterapeut samt skribent på Näringsmedicinsk Tidskrift. Anna är verksam vid egna kliniken ÖrtAnna (www.ortanna.se) och kan nås på anna@ortanna.se


Tillbaka till Artikelindex>>