Varför alla mår bra av att låta bli vete (del 3)


Anna Tillberg


Hittills har vi sett att vete kan orsaka stor förödelse i matsmältningsapparaten och bidra till inflammatoriska processer och en mängd olika autoimmuna sjukdomar. Men att vete skulle kunna vara boven bakom vanföreställningar, hallucinationer och till och med mentalsjukdom låter nog ganska osannolikt för de flesta.

Vetet har faktiskt en unik ställning bland alla våra livsmedel på grund av alla dess underliga effekter på hjärnan och det centrala nervsystemet – effekter som det delar med narkotiska preparat som opiaterna. Detta är också en av anledningarna till att det är så svårt för många att plocka bort vetet ur kosten.

Likt heroinets makt över en narkoman griper vetet tag i människors psyke och känsloliv och det är få som har lätt att avsluta relationen. Vetet är ett av få livsmedel som förutom etanol kan orsaka beteendeförändringar, ge njutningseffekter och generera abstinensbesvär.

Livsmedlens opium
I ett försök vid amerikanska National Institute of Health (NIH) visade man att det bildas så kallade polypeptider när gluten bryts ned. Dessa polypeptider kom så småningom att kallas exorfiner och finns i flera olika varianter: A4, A5, B4, B5 och C. Flera av dem har befunnits spela en roll i sjukdomar som autism, schizofreni, ADHD och liknande neurologiska tillstånd.

De visar sig också ha förmågan att passera blod-hjärnbarriären som skiljer blodomloppet från hjärnan. Barriären finns där av ett skäl – att skydda den känsliga hjärnan från en lång rad ämnen som finns i blodet och som skulle ge upphov till oönskade effekter om de kunde nå in i hjärnans olika delar. När exorfinerna väl fått tillträde, binder de till hjärnans opiatreceptorer.

Liksom man kan bli veteberoende kan man även uppleva veteabstinens. Vissa som eliminerat vete ur kosten vittnar om att de till en början upplever bristande mental fokuseringsförmåga och trötthet. Efter avvänjningsfasen brukar resultatet bli förbättrat humör med färre humörsvängningar, djupare sömn och förbättrad koncentrationsförmåga.

Utredarna vid NIH spekulerade i huruvida exorfinerna skulle kunna vara den substans som låg bakom försämringar av schizofrena symtom som man hade observerat i en tidigare studie. Dessutom fann man att läkemedel som stänger av heroinpåverkan hos narkomaner (naloxan) även blockerar effekterna av vetets exorfiner genom att hindra dessa från att binda till opiatreceptorerna i hjärnan.

Spjälkningen av vete i mag-tarmkanalen resulterar alltså i morfinliknande substanser som binder till hjärnans opiatreceptorer och sparkar på så sätt i gång vårt belöningssystem. En mild euforisk känsla uppstår. Om effekten blockeras eller om ingen mat som genererar exorfiner konsumeras, upplever man istället en del otrevliga abstinensbesvär.

När vi äter vete blir vi alltså lyckliga. Men vad händer om vi avstår från vete? När vi väl har vant oss av och inte längre har abstinensbesvär uppstår inte längre de känslor av vällust som manar till ännu mer konsumtion av mat, både med och utan veteinnehåll.

Suget minskar och resultatet blir minskat aptit med ett lägre kaloriintag. Detta har man också kunnat visa i studier där man gav normala veteätande människor opiatblockerande läkemedel. Resultatet visade att de då åt 23–33 procent färre kalorier varje måltid. Att avstå från vetet kan alltså vara ett sätt att ta kontroll över det ständiga suget och behovet av att småäta mellan måltiderna samt bli av med hungerkänslor på oväntade tider – direkt efter frukost, sent på kvällen eller till och med mitt i natten.

Nervretande egenskaper
Gluten innehåller även exceptionellt höga halter av de excitatoriska icke-essentiella aminosyrorna l-asparginsyra och l-glutaminsyra, som kan vara högst beroendeframkallande med en verkan som inte är olik den hos deras syntetiska kopior aspartam och monososdiumglutamat (i dagligt tal kallade smakförstärkare).(1)

Begreppet excitotoxicitet kan bäst beskrivas som en patologisk process där aspargin- och glutamatsyra orsakar en överaktivering av nervcellernas receptorer som kan leda till kalciuminducerade nerv- och hjärnskador.

De kan bidra till att neurodegenerativa sjukdomar utvecklas, exempelvis MS, Huntingtons sjukdom, Alzheimers och andra sjukdomar i det neurologiska spektrumet som även rymmer bland annat epilepsi, ADHD och migrän.

Av alla våra vanligaste förekommande sädesslag innehåller vete de högsta nivåerna av dessa aminosyror. Vetet kan tacka glutaminsyran för att det smakar så gott. Japanerna myntade begreppet ”umami” för att beskriva den extraordinärt smakliga effekt som glutaminsyra ger upphov till och uppfann det syntetiska ämnet monososiumglutamat för att ytterligare förhöja smaksensationen i andra rätter.

Vetets popularitet kan förmodligen sammankopplas med både de opiatliknande aktiviteterna det ger upphov till samt de i vetet redan naturligt inneboende smakförstärkarna.(2)

Varför blir vi feta av vete?
Läkaren William Davies menar i sin bok Brödberoende, som den här artikelserien bygger på, att både ”kärlekshandtag”, stora magar och manliga bröst som på bara några årtionden har drabbat den amerikanska befolkningen svårt, kan skyllas på vetet. Han hävdar till och med att vetet (förutom vissa sockerstinna läskedrycker och en stillasittande livsstil som bidrar till problemet) är den huvudsakliga orsaken till fetma- och diabetesepidemin i USA.

I USA räknades år 1998 34,4 procent som överviktiga, dvs. de hade ett BMI på mellan 25 och 29,9, och 33,9 procent som feta, med ett BMI över 30. Andelen feta har nästan tredubblats de senaste femtio åren. Här ser William Davies ett kusligt tidssamband mellan tidpunkten då man började odla det nya supervetet och fetmans utbredning.

Det moderna vetet innehåller hög andel komplexa kolhydrater, vilket bidragit till dess popularitet. Komplex betyder i det här sammanhanget att kolhydraterna i vetet består av långa kedjor av den enkla sockerarten glukos. Enligt den konventionella uppfattningen mår vi bra av mat med mycket komplexa kolhydrater och vi bör samtidigt minska på andelen enkla sockerarter som finns i sådant som läsk och godis.

Men i det moderna vetet utgörs de komplexa kolhydraterna till hela 75 procent av en komplex kolhydrat som kallas amylopektin A och består av förgrenade glukoskedjor. De resterande 25 procenten utgörs av amylos som är en linjär glukoskedja.

Amylopektin A bryts ned mycket effektivt av enzymet amylas i saliven och i magsäcken, medan amylos är svårare att bryta ned. Amylopektin A är en superkolhydrat som mer effektivt än alla andra kolhydratrika livsmedel omvandlas till blodsocker, till och med snabbare än enkla sockerarter som sukros (vanligt socker). Detta är huvudorsaken till att vetet har en så snabb blodsockerhöjande effekt.

Det är alltså stor skillnad mellan olika komplexa kolhydrater. Alla är inte hälsosamma! Många andra livsmedel innehåller visserligen amylopektin, men inte av samma lättsmälta sort som den i vete. I det här fallet hjälper det alltså inte att amylopektinet är en komplex kolhydrat.

Faktum är att det ”nyttiga”, moderna fullkornsbrödet av vete höjer blodsockret till högre nivåer än vanligt vitt socker. För er som är bekanta med GI-tabellerna är detta ingen nyhet. Där kan man se att vitt bröd har ett GI på 67 medan fullkorn ligger på 72. Sukros har värdet 59. En Snickers 41. Förutom lite extra fibrer är det alltså inte bättre att äta två skivor fullkornsbröd gjort på vete än att dricka en burk sockersötad läsk – utan snarare värre.

I vetets förmåga att höja vårt blodsockervärde så extremt snabbt ligger grunden till fetmaproblematiken. Kortfattat går det till så här. Det lättsmälta amylopektin A passerar nästan genast igenom tarmslemhinnan ut i blodomloppet, där det inom några sekunder höjer blodsockret.

För att reglera det snabbt stigande blodsockret producerar kroppen insulin som är nyckeln som behövs för att blodsockret (glukos) ska komma in i cellerna. När glukosen försvinner in i cellerna sjunker således halten i blodet och kroppen återställer balansen. Ett överflöd av enkla sockerarter (godis, läsk) eller snabbt nedbrytbara komplexa kolhydrater (vete) medför att kroppen måste frigöra allt mer insulin. Till slut blir cellens nyckelhål utslitet. Insulinet (nyckeln) kan inte längre öppna cellen för att släppa in glukos. Cellen har blivit okänslig för insulinet. Kroppen pumpar då ut mer och mer insulin för att jämna ut blodsockernivån i blodet.

Till slut leder denna onda cirkel till så kallad insulinresistens som är grunden till bukfetma, högt blodtryck och onormala kolesterolvärden. Resan utför har börjat. Fetma och diabetes är destinationer på en nedåtgående resa vad avser hälsotillståndet. Bilringen runt buken är ett tecken på månader och års återkommande cykler av högt blodsocker och höga insulinnivåer som orsakas av att så kallat visceralt fett lagras in i organen i buken.

Extra fett på till exempel rumpa och lår speglar visserligen ett överskott av kalorier, men betyder inte att man har en störd glukos- och insulinmetabolism. Fettet på andra ställen på kroppen än runt buken är relativt ”tyst” ur ett metabolt perspektiv.

Bukfett ger större bröstcancerrisk
Fettet runt de inre organen har helt andra egenskaper. Det viscerala fettet har förmåga att dra igång mängder av inflammatoriska reaktioner. Det producerar onormala nivåer av cytokiner samt hormonella signalmolekyler. Ju mer bukfett, desto större mängd onormala signalsubstanser släpps ut i blodet. Hos båda könen tillverkas östrogen i bukfettet.

Man har noterat samband där kvinnor med ökat visceralt fett har en fyrfaldigt ökad risk för bröstcancer. Tyvärr saknas studier som utreder effekterna av en vetefri kost i syfte att minska bukfettet som i sin tur påverkar bröstcancerfrekvensen.

Män som bara har en bråkdel av kvinnornas östrogennivåer är mycket känsliga för faktorer som ökar östrogenet. Ju större vetemage, desto mer östrogen produceras i bukfettet, vilket i sin tur stimulerar brösttillväxten.

Listan över hälsoproblem som det viscerala fettet ger upphov till bara växer och omfattar numera även sjukdomar som demens, reumatoid artrit och tjocktarmscancer.

När blodsockret åker berg-och-dalbana resulterar det i oemotståndliga hungerkänslor i och med att kroppen försöker skydda sig mot farliga blodsockerfall. Lägg till detta hjärnans respons på vetets exorfiner och vi börjar närma oss svaret på varför det är så lätt att bli skaffa sig en vetemage.

Feta av kostråden
Vad som paradoxalt hände när myndigheter och andra aktörer började ge kostråd till befolkningen var att viktökningen tog fart på allvar. Rådet på modet var att byta ut fett mot fullkornsprodukter. Det byggde på vetenskapliga studier gjorda i mitten på 1980-talet som visade att man kunde se en minskning av tjocktarmscancer, hjärt-kärlsjukdom och diabetes om man bytte ut det vita mjölet mot fullkorn.

Kostrådet till en hel befolkning om det hälsosamma fullkornet som gick ut på att maximera andelen spannmål i vår kost byggde alltså på ett märkligt antagande om att om något som är dåligt för vår hälsa (exempelvis vitt mjöl) ersätts med något som är lite mindre dåligt (fullkornvete), så är mycket mer av det lite mindre dåliga till och med bra för hälsan!

Rådet om att minska på det totala fettet inklusive det mättade fettet, som det medicinska etablissemanget började ta till sig på 1960-talet, baserades på epidemiologiska observationer som visade att ett högt intag av fett i kosten samvarierade med höga kolesterolvärden och ökad risk för hjärtsjukdom. Som bekant ifrågasätts nu studierna och resultaten från den tiden av allt fler forskare som menar att det inte är fettet som gör oss feta.

Det kalorimässiga tomrum som uppstod när fettkonsumtionen minskade kom att fyllas ut av spannmålsprodukter. Som lök på laxen visade sig också budskapet om mindre fett och mer spannmål mycket lönsamt för både tillverkare av raffinerad mat och livsmedelshandeln. Andelen raffinerade matvaror formligen exploderade i slutet av 1980-talet. Livsmedelsjätten Kraft har ökat sin årliga intäkt med 1 800 procent jämfört med det sena 1980-talet, varav en stor del kommer från snacks vars huvudingredienser är vete och majs.

För den som säljer livsmedel är vetet den perfekta ingrediensen. Ju mer vi äter, desto mer vill vi ha. De nya fettsnåla och spannmålsstinna kostråden från myndigheterna tillsammans med ett omfattande genetiskt förändrat vete blev ett utmärkt recept för en hel värld av feta människor.

Referenser
1. Desmond S. T. Nicholl. An Introduction to Genetic Engineering. 2008, Cambridge University Press, 3:e upplagan.
2. Sayer Ji. ”Can wheat drive more than your digestive system crazy?” March 13th 2012. GreenMedInfo. http://www.greenmedinfo.com/blog/can-wheat-drive-more-your-digestive-system-crazy

Anna Tillberg är närings-och örtterapeut samt skribent på Näringsmedicinsk Tidskrift. Anna är verksam vid egna kliniken ÖrtAnna (www.ortanna.se) och kan nås på anna@ortanna.se


Tillbaka till Artikelindex>>